När jag ser "katastrof"filmer som Independence Day eller den där med Tompa och söta Dakota tänker jag alltid att en sådan film aldrig skulle kunna handla om mig. Fôr jag skulle nog bara lägga mig flatt på marken och dö om det kom aliens eller whatever och invaderade oss. Jag tänker oxå så i vardagen. Jag är såååååå tacksam att vi är friska och har det bra för jag tror inte jag är stark nog att tackla katastrofer?! Jag ser framför mig hur jag bara skulle sacka ihop om det skulle hända något allvarligt i mitt liv?! Jag har väl alltid varit skonad de hemska olyckorna! Tills mormor och farmor plötsligt dog med en månads mellanrum i våras hade jag ju tom varit välsignad med mormor, morfar, farmor och farfar (han gick bort för flera år sedan, men jag var ändå vuxen) länge! De var tom lika gamla som vissa av mina kompisars föräldrar?! Så jag har alltid haft en trygghet i att de skulle finnas där och länge!Därför förstår jag inte hur vissa kan orka vara så kärleksfulla och varma trots att de har stor sorg och katastrof i sina liv?! Jag tänker då tex på Alfons familj;
http://alfons.blogg.se
De har alltså cancersjuka Alfons och två döttrar! Och det stora är att trots deras sorg som de måste känna har de gift sig och skaffat ett nytt barn och fortsatt älska och leva?! Jag fick adresen till deras blogg idag och jag har suttit och läst hela ikväll, med måååånga näsdukar tillgängliga! Det är en helt otrolig blogg och de uppmanar att skänka pengar till Barncancerfonden! Det ska jag! Gôr det du oxå!?